Jag har alltid varit av den åsikten, att vill man ändra sitt liv på något sätt, så är man den enda som kan sätta stopp för det. Om man inte trivs på sitt jobb, då är det bara ta tag i saken och söka nytt jobb, man får helt enkelt anstränga sig.

Själv ansåg jag att jag inte ville sitta och pendla 15 timmar i veckan till ett jobb som känns sådär, för att sen inte orka med någon fritid. Då sa jag upp mig, jag söker lite ströjobb, men jag hade kunnat anstränga mig mer och söka ännu mer. Jag vet att jag ändå kommer få ett jobb, förr eller senare. Går jag runt och oroar mig, då kommer jag att må dåligt över det.

För fyra veckor sedan, bestämde jag mig för att sluta vara ledsen, sluta sörja det förhållande som gått i bitar. Jag bestämde att jag skulle leva, mitt liv skulle vara mitt, och jag ska vara huvudpersonen i mitt liv. Först och främst ska ingen kunna bestämma hur jag ska vara som person, hur mycket jag ska höra av mig eller inte, bla bla bla.. Jag sa direkt att jag vill träffa någon, inte för att bli tillsammans med någon just nu, och inte träffa någon bara för att "glömma" exet.. Utan jag ville träffa någon som gör mig glad, någon som accepterar mig för den jag är, helt enkelt en bra kille. Jag bestämde mig även för att ha en toppenkväll, och bara släppa loss. Den kvällen är en av de bästa kvällarna jag någonsin kommer att ha, vi hade en underbar förfest hemma hos Kurran, bara jag och hon. Sen tog vi en taxi till Berget där vi bara släppte loss totalt, efter det hamnade vi på en perfekt efterfest, jättetrevligt! Och som om inte det vore nog, så träffade jag han som gör mig glad! Jag vet inte vart det här kommer att leda, ingen av oss vill egentligen inleda något, så vi kommer nog att fortsätta ses som vi gör nu, tills vi kommer till den punkten då vi vet om vi vill vara tillsammans eller inte. Just nu är jag bara glad att må så pass bra som jag gör nu. Jag är självklart ärrad, jag vet inte om jag kommer att våga gå in ett nytt förhållande på ett tag framöver, jag är oerhört rädd att bli sårad igen. Jag tror verkligen inte att den här fina personen är en person som skulle kunna såra mig, men jag har ändå den här klumpen i magen när jag tänker på att det skulle
kunna hända och antagligen kommer att hända fler gånger i mitt liv. Det är ju sånt man riskerar när man går in i ett förhållande, att bli sviken och sårad.

Fick en tanke nu i veckan, då jag började tänka på exet, för ja, han passerar mitt huvud ibland.. Han är verkligen inte samma person som jag föll för, att en person kan gå från att vara den man verkligen verkligen tycker om
mest, till en person man inte vill se röken av, som det känns som att man inte känner alls. Det är svårt att förstå hur det kan bli så..

 

Rörigt inlägg, jag vet.. men det får ni stå ut med.. :)