Men efter att ha varit sjuk i en vecka, dock förnekat det vissa av dagarna.. Så kanske jag är ursäktad..

Både måndag och tisdag förra veckan hade jag riktigt ont i huvudet, men vi var kort om folk på jobbet och mycket att göra, så kopplade jag det. I onsdags vaknade jag med ont i halsen, tog mig till jobbet iallafall, tänkte mer på jobbet än på mig själv, men tog ledigt på torsdagen för att vila, jag hade ju en kul fredag att se fram emot. När jag kom hem i onsdags så la jag mig för att vila, och sov i över tre timmar, vaknade med mer ont i halsen, åt lite för att sedan somna om igen. I torsdags vilade jag hela dagen, halsontet var borta. I fredags var det några timmars jobb innan jag tog mig mot Sumpan med en väldigt hes röst. Där mötte jag upp mina gamla kollegor, för en kväll som var planerad sedan flera månader tillbaka. Alltså, jag kunde inte missa den! Vi var 15 st som genom åren har arbetat tillsammans, inte alla samtidigt, men många har kommit tillbaka i omgångar. Det var en jätterolig kväll, och jag gjorde allt jag kunde för att vara med, min röst gjorde precis tvärtom. Hade väldigt svag röst, och vissa stunder ingen alls. Tog till och med en Irish Coffee för att värma stämbanden, jag som inte dricker vare sig kaffe eller whisky, men den slank ner och den hjälpte. Hade en toppenkväll, vet inte hur många gånger jag kan säga det, men jag blir alltid på så bra humör när jag träffar dessa fina människor. Vi åt middag på Stavros Taverna vid Medborgarplatsen, en toppenrestaurang där jag ätit många gånger förut, alltid lika bra mat och service. Sedan blev vi färre och färre, och den lilla skara på åtta personer som var kvar tog oss vidare till en pub där vi satt en stund till och umgicks. Till slut tog jag mig hemåt och sov. När jag vaknade så var rösten kaputt! Sen var den borta i nästan fyra dagar. Nu har jag börjat få tillbaka den, vilket är skönt. Jag som vill prata! Detta innebär ju att jag inte kunna jobba, har legat hemma i tre arbetsdagar nu. Imorgon ska jag äntligen få jobba igen, dock får jag försöka att inte prata alldeles för mycket. 

Man blir väldigt beroende av tv-program när man ligger hemma och är sjuk, minns tillbaka på när jag var arbetslös för fem år sen, det gjorde ju att man nästan inte "ville" få ett jobb, man hade ju fullt upp ändå..

Nu ska jag fortsätta titta på Gossip Girl, och strax börjar Glee, ni ser.. ;)

Kram/Milla!

Den här dagen har varit tuff även den, med huvudvärk och jobbstrul. Dock är jag glad för kollegor som ser när man inte mår riktigt bra, och pratar med en om det. Jag är inne i en period där jag är trött på jobbet, samtidigt som jag gillar det. Men man känner sig som en robot, säger samma saker 30-40 ggr per dag, det är tur att det är olika kunder, så att de slipper höra det så mycket. "Ställ dig på de gula markeringarna och titta in i den blå cirkeln." Men jag kämpar för att bli av med den känslan och kämpar för att inte visa det för mycket utåt. 

Nog pratat om jobbet!

Jag sprang ju mitt första lopp nånsin (förutom typ dagislopp och skolgrejer då) i november förra året. Och jag har fått in känslan. Min fina pojkvän anmälde oss ju till Kungsholmen runt den 9:e maj, och sen är jag sugen på att springa lite olika lopp, t.ex. Blodomloppet, Tjejmilen, Midnattsloppet o.s.v. Är det någon som vill hänga på så är det bara att säga till? Och har ni tips på andra lopp som ni tycker jag borde springa så hojta!

Jag har fått in känslan och vill bara förbättra mina resultat bättre och bättre. I Stockholm Tunnel Run i november sprang jag på 71 min, mitt mål till Kungsholmen runt är ca 60 minuter och sedan minska till under 55 minuter till hösten. Vi får se hur det går med det, jag tror att jag kan klara det, men gör jag det inte blir jag inte så sur på mig själv för den delen. 

Nu ska jag sova, men hoppas att vi hörs snart igen. 

Kram/Milla!

Senaste dagarna har jag haft fullt upp som vanligt, jag tar igen från hösten och hittar på alldeles för mycket nu, mest så umgås jag såklart med min fina pojkvän, har sådant behov av honom nu, saknar honom hela tiden. Sen försöker jag umgås med andra som jag inte träffat på länge, är inte ikapp än. 

På fredag har jag något riktigt mysigt att se fram emot, jag ska träffa mina gamla jobbarkompisar från mitt förra jobb. Ser fram emot det massor. Vi har en bra relation och kommer bra överrens. 

Jag har ju bestämt mig vad jag ska bli när jag blir stor, och det känns bra. Dock så känns det så långt tills skolan börjar, om jag nu kommer in, starten är ju inte förrän i januari nästa år. Men jag försöker sätta upp olika delmål för att ha saker att se fram emot så länge. 

Ni får ha en toppendag!

Kram/Milla!

Jag har väldigt lätt att se detaljer, och lösningar på saker. Och jag tror att detta är ett sätt att träna upp detta på. 

Nu är det dags för mig att sova. (Om jag kanske inte spelar ett par banor till...) ;)

Kram/Milla

Det här är ett ämne som alltid ligger nära till hands, hur ofta hör man inte folk som klagar på hur tråkigt det är på jobbet och så vidare, hur folk går till jobb där de inte trivs, ha ångest varje söndag för att en ny vecka börjar snart igen, att de bara går dit för att den 25:e kommer lönen. Det har blivit som ett måste att klaga på sitt jobb, samma måste som att fråga hur någon mår utan att du egentligen är intresserad, vi frågar för att vara artiga, vi klagar på jobbet för att det är något som alla gör. Men om du faktiskt inte är nöjd med ditt jobb, vad vill du göra istället? Tänk efter, vad är din dröm, vad brinner du för, vilket jobb vill du ha för att kunna känna att du trivs, för att som bilden säger, "inte behöva jobba en dag i ditt liv", för det är så jag tror att det känns, att man går upp på morgonen för att göra något kul. Tänk er tanken att slippa söndagsångesten, att slippa tänka på morgonen när man är lite extra trött att "jag kanske har ont i huvudet iallafall" istället för att hoppa upp ur sängen och få igång dagen.

Många gånger när jag hör folk klaga på sitt jobb så vill jag bara skrika rätt ut, skrika att personen ska göra något åt situationen. Ingenting kommer att hända förrän du tar steget, det kan vara en djungel att ta steget ut i, men jag anser att vågar du inte ta steget så bör du inte klaga. 

Jag har haft väldigt svårt att komma på vad jag vill göra, vad jag vill bli när jag blir stor. När jag var 14 år så var min dröm att plugga till konditor, lära mig grekiska och sen flytta ner till Kreta och starta mitt eget svenska konditori. Den drömmen varade tills jag började plugga till konditor, då jag kände att det faktiskt inte var något för mig, men jag pluggade klart för att senare komma fram till vad jag ville göra av mitt liv. Jag fick under gymnasietiden ett jobb på en matbutik, där jag jobbade tills augusti efter studenten, då sa jag upp mig, jag fick för mig att jag, om jag inte gjorde det, skulle ha fastnat där och jobbat tills jag var 65, och sen så kände jag att jag inte trivdes riktigt heller. Efter det så pluggade jag lite småkurser på komvux, bland annat ekonomi, som jag alltid har känt mig hemma med. Och sedan började jag arbeta som dataregistrerare, och blev kvar där ett tag. Jag sökte till utbildningen som Löneekonom, då jag alltid haft en liten dröm om detta, har ju både mamma och en syster som arbetar med detta, och nu även en kompis. Jag sökte, och jag kom in, men jag vågade inte riktigt, och kände mig inte helt hemma med det just då. Vilket jag nu kan ångra, men samtidigt inte, om 21-åriga Camilla hade pluggat till Löneekonom så hade det inte blivit bra, jag behöver de erfarenheter och det kött på benen som jag dragit ihop på dessa 4 år för att klara av detta och känna mig säker på att detta är rätt. För nu känns det faktiskt rätt, så i höst är det jag som söker till utbildningen igen, och ser till att komma in, och att göra det bra. 

Det är inte så att jag inte trivs på mitt nuvarande jobb, men jag känner att jag kommer inte att trivas om jag stannar för länge. Det är tyvärr ett jobb som man inte stannar på för länge, det beror mycket på lönen och arbetsmiljön, och brist på utveckling. Man kan utvecklas, men bara till en viss gräns, tyvärr.

Det bästa utav allt är att min fina pojkvän har sagt att han stöttar mig till 100% i mina utbildningstankar, så att jag får göra det jag vill. Jag är så lycklig, för jag tror att jag har kommit på vad jag vill göra för att få känslan att inte behöva jobba en dag i mitt liv.

Kram/Camilla

Jag har ju inte skrivit på 1,5 år nästan.. Men nu känner jag att det är dags att ta upp bloggandet lite smått igen. 

Sedan jag skrev senast så har det hänt en hel del.. Jag är fortfarande tillsammans med han den fina, min fina Micke. Vi har bott tillsammans i ca 9 månader, sedan flyttade vi därifrån, jag flyttade hem till mina föräldrar och Micke flyttade till sina föräldrar, detta för att vi inte riktigt trivdes i lägenheten. Dagen efter vi flyttade hem så bokade vi upp oss på en nyproducerad lägenhet i Stadshagen på Kungsholmen i Stockholm. Dit ska vi flytta i sommar, och som vi längtar! Så hela våren innebär att vi måste spara massor av pengar.

På jobbfronten ser det bra ut i dagens läge, jag fick ju förlängt till februari och sen blev det en månad där jag bara hade ett timvikariat, och en månad senare så fick jag ett nytt visstidsvikariat, som i augusti blev en tillsvidareanställning.

Har även funderat ett tag på att börja plugga, sedan i somras har jag varit sugen på att studera till logoped, så sugen att jag snabbt pluggade in både Naturkunskap 2 samt Matematik 2a under tio veckor i höstas, vilket innebar att jag studerade 100% samtidigt som jag jobbade i 100%, det var oerhört tufft, men jag tog mig till slut igenom det. Dock har jag nu tänkt om lite grann, då logopedutbildningen innebär att studera i fyra år, vilket jag inte vet om jag är beredd på, det känns lite för långt. Varför jag fastnade för just det yrket var för att man hjälper människor så himla mycket. Tänk er tanken, ett barn som inte kan tala rent, kanske blir mobbad i skolan, och så hjälper man barnet att kunna tala rent, vilken känsla liksom! Fast nu på senare tid har jag börjat tänka annorlunda, inte om att det är en grym känsla att få människor att må bättre, utan att jag kanske inte är rätt person för det. Jag älskar att hjälpa människor, men jag kan bli trött på det emellanåt. Och tidigare har jag funderat på att studera till Löneekonom, har ju sökt till den utbildningen för ca 3-4 år sedan och då också kom in, men kände mig inte riktigt mogen för det då. Nu känns det som något för mig igen. Dock är det start på våren, vilket innebär att jag får vänta i ett helt år, och hoppas att jag kommer in även denna gång! Men det är bra ändå, för då hinner vi flytta in i lägenheten och få en bra koll på vår ekonomi.

Det var allt för mig idag, får se när jag är tillbaka nästa gång, förhoppningsvis dröjer det inte allt för länge. :)

Stora kramar

Milla

Idag är det tre månader sen jag tog det efterlängtade körkortet och en månad tills jag fyller 24 år.

 

Senaste veckan har varit toppen.. Kortvecka på jobbet, underbar helg, jag bara trivs så bra i mitt liv just nu.. :)

 

I fredags var arbetsdagen toppen, vi lunchade på Subway, eller det fanns inga sittplatser, så vi satte oss ute i solen och åt våra mackor, så gott! Resten av dagen gick lika bra den, efter jobbet åkte jag till Södertälje och tog ett glas vin med Kurran. Efter det tog jag mig hemåt och åt lite mat innan mamma hjälpte mig att färga håret igen. Blev en tidig kväll i säng då jag var oerhört trött. I lördags åkte jag upp till Sumpan för att titta på sista dam-matchen, och sen spendera kvällen med de finaste bowlingtjejerna! Vi köpte mat och var hemma hos Annelie, de andra drack medan jag höll mig nykter, jag fick ju den stora äran att köra Jessicas fina bil från Sumpan till Söder på kvällen. Första gången jag körde hennes bil och första gången jag körde en automatväxlad bil. Men det gick bra, jag överlevde och jag klarade även att fickparkera den lilla bilen.

 

Efter några få timmars sömn så var det dags att vakna och åka till Örebro för att titta på ännu mer bowling. Det blev en dag med massa matcher, och slutade med avancemang i tabellen för grabbarna. Sen var det två timmar hem och sen blev det en dusch och plocka i ordning alla saker för en jobbmåndag. Sen kom han den fina och hämtade mig. Mitt i natten vaknade jag av att magen var kaos, jag tror att det är maten jag åt igår, min mage är nog väldigt känslig numera, på en månad har den pajat två gånger. Så efter en dålig natt, med massa rundor till toaletten så fick jag skjuts hem, magen är fortfarande lite smått orolig, men bättre än förut. Jag ska vara fit for fight igen imorgon för att jobba och träna.

 

Nu ska jag vila lite, men ni får ha det toppen!

 

Puss och kram!

 

Jag har alltid varit av den åsikten, att vill man ändra sitt liv på något sätt, så är man den enda som kan sätta stopp för det. Om man inte trivs på sitt jobb, då är det bara ta tag i saken och söka nytt jobb, man får helt enkelt anstränga sig.

Själv ansåg jag att jag inte ville sitta och pendla 15 timmar i veckan till ett jobb som känns sådär, för att sen inte orka med någon fritid. Då sa jag upp mig, jag söker lite ströjobb, men jag hade kunnat anstränga mig mer och söka ännu mer. Jag vet att jag ändå kommer få ett jobb, förr eller senare. Går jag runt och oroar mig, då kommer jag att må dåligt över det.

För fyra veckor sedan, bestämde jag mig för att sluta vara ledsen, sluta sörja det förhållande som gått i bitar. Jag bestämde att jag skulle leva, mitt liv skulle vara mitt, och jag ska vara huvudpersonen i mitt liv. Först och främst ska ingen kunna bestämma hur jag ska vara som person, hur mycket jag ska höra av mig eller inte, bla bla bla.. Jag sa direkt att jag vill träffa någon, inte för att bli tillsammans med någon just nu, och inte träffa någon bara för att "glömma" exet.. Utan jag ville träffa någon som gör mig glad, någon som accepterar mig för den jag är, helt enkelt en bra kille. Jag bestämde mig även för att ha en toppenkväll, och bara släppa loss. Den kvällen är en av de bästa kvällarna jag någonsin kommer att ha, vi hade en underbar förfest hemma hos Kurran, bara jag och hon. Sen tog vi en taxi till Berget där vi bara släppte loss totalt, efter det hamnade vi på en perfekt efterfest, jättetrevligt! Och som om inte det vore nog, så träffade jag han som gör mig glad! Jag vet inte vart det här kommer att leda, ingen av oss vill egentligen inleda något, så vi kommer nog att fortsätta ses som vi gör nu, tills vi kommer till den punkten då vi vet om vi vill vara tillsammans eller inte. Just nu är jag bara glad att må så pass bra som jag gör nu. Jag är självklart ärrad, jag vet inte om jag kommer att våga gå in ett nytt förhållande på ett tag framöver, jag är oerhört rädd att bli sårad igen. Jag tror verkligen inte att den här fina personen är en person som skulle kunna såra mig, men jag har ändå den här klumpen i magen när jag tänker på att det skulle
kunna hända och antagligen kommer att hända fler gånger i mitt liv. Det är ju sånt man riskerar när man går in i ett förhållande, att bli sviken och sårad.

Fick en tanke nu i veckan, då jag började tänka på exet, för ja, han passerar mitt huvud ibland.. Han är verkligen inte samma person som jag föll för, att en person kan gå från att vara den man verkligen verkligen tycker om
mest, till en person man inte vill se röken av, som det känns som att man inte känner alls. Det är svårt att förstå hur det kan bli så..

 

Rörigt inlägg, jag vet.. men det får ni stå ut med.. :)

Livet ler mot mig. Jag tror på karma, ger man gott så får man gott. Och har man fått dåligt så är det bara kämpa så får man bra igen. Och jag tror bara det här uppbrottet var bra för mig, jag mådde dåligt i knappt två veckor, sen bestämde jag mig för att må bra igen, och då blev allt riktigt bra istället. Jag fick ett avslut, och samtidigt en början på mitt nygamla liv, jag är igen mitt gamla jag, fast i en ny tappning, jag mår så himla bra, är mer öppen och framförallt glad! Får höra rätt så ofta nu för tiden att folk tycker det är kul att se mig le igen, folk kände verkligen inte igen mig när jag mådde dåligt, jag kände inte ens igen mig själv, och jag kan säga att det är skönt att vara tillbaka!

Helgen kommer vara fullproppad som vanligt.. Ikväll är det AW hemma hos en kollega, mys och umgås med fina människor. Imorgon är det bowlingmatch att titta på, mina tjejer möter Hammarby och ska krossa! På kvällen ska jag träffa Karin och catcha upp, och på söndag har jag egen match. I övrigt blir det att ta vara på tiden, kanske sätta fart och fila på det lilla CV:t och få iväg ett par ansökningar. Vore ju toppen om det gjordes!

Nu ska jag jobba en timme till innan det är dags för lunch med hela avdelningen. Sen blir det jobb en timme innan vinlotteriet, och sen blir det jobb några timmar igen, älskar när dagen är uppdelad i delar!

Ha en toppenhelg mina fina!

Puss

Vågar knappt skriva hur bra jag mår, så rädd att bakslaget ska komma..

 

Men iallafall, gjorde min bästa träning igår, resultatmässigt, fick ihop 657 på 4 serier, vilket ger ett snitt på 164, och bästa serien drog ihop 202 pinnar.

Mitt mål som bowlare är att höja mitt snitt på match till över 150 per serie, i lördagens match hade jag 156, så jag är nästan där, måste bara fortsätta i samma stil. Jag har också som mål att bli jämn, alla serier igenom, i lördags låg serierna på 148, 154, 147 och 175, vilket innebär att tre serier är jämna och den sista ökar jag på, jag är självklart nöjd att det inte blir tvärtom och att jag minskar i sista. För att få ett jämnt resultat så måste jag träna, så att slagen blir lika, och att jag vet hur jag ska hantera alla slag och spärrar. Dock så är ju mitt liv så oerhört uppbokat nu för tiden att jag inte vet när jag ska hinna träna. Men det ska nog gå bra ändå.

 

Nog om bowling!

 

Igår fick jag låna Jessicas iPod en liten stund som hon letat fram i gömmorna, och hittade musik från tonåren, låtar som ger mig en sån varm känsla i kroppen. Så nu sitter jag och youtubar gammal musik, så härligt!

 

Idag efter jobbet så ska jag hem till Mikkis och Tuva och träffa några av världens finaste tjejer, och det ska bli så mysigt, har verkligen saknat mina tjejer så oerhört mycket. Och gosa med Tuva, sötaste lillhjärtat!

 

Som ni förstår mår jag bara så bra nu, jag lever det liv jag vill leva just nu, gör vad jag vill göra och är glad nästan hela tiden.

 

Har något att göra varje dag fram till påsk än så länge, och det blir ju bara mer och mer uppbokat, men jag älskar det! På helgerna blir det ju mest bowling, men försöker hitta på saker de andra stunderna för att ta vara på tiden.

 

Nu är det jobb! Ha en trevlig onsdag! :)

Idag var en bra dag, lite att göra på jobbet, lunch på Åhlens Café, middag på Greens, trevlig träning och underbara människor! :)

 

Nu ska jag sova i några timmar innan det är dags att kicka igång morgondagen! :) 

 

Puss

Från början...

 

I september 2011 var jag på kräftskiva tillsammans med min kära vän Sara, det var mycket trevligt folk där, bland annat så var en bekant till mig där, som även hade med sig sin vän, den vännen som knappt 15 månader senare blev min pojkvän.. Och sedan knappt 18 månader senare kändes som en total främling. Iallafall.. Efter kräftskivan hördes vi lite då och då, jag som är väldigt social av mig gillar att prata med folk, vissa mer än andra.. Vi fick en kontakt, och behöll den, vi hördes till och från. Han hämtade till och med mig inne i Stockholm efter jag hade varit på julbord och efterföljande utgång med jobbet, men jag är väldigt blyg, och väldigt försiktig av mig, så vi fortsatte höras som innan.

 

Under våren 2012 träffades vi då och då vid utgångar, båda märkte väl att det fanns något där, men ingen av oss tog första steget. Under sommaren träffades vi också rätt sporadiskt, det var till honom jag åkte direkt efter jag kommit hem från midsommarfirandet i Skåne. Jag tänkte på honom varje dag, och vi hördes också näst intill varje dag. Vi sågs ett par gånger under sommaren, inte mer tyvärr. Sen åkte jag till Kreta, och vi hördes ofta varje dag, jag saknade honom massor när jag var där.

 

När jag kom hem från Kreta hade jag en period av lite smått depp, hade massor på jobbet, plus bowlingträningar och matcher, och sedan körlektioner på det. Och jag ville verkligen fixa körkortet, och det så fort som möjligt. Det gjorde att vi inte sågs efter att jag kom hem från Kreta förrän i oktober någon gång, eftersom jag haft så mycket att göra. Men då började vi ses mer intensivt, för vi visste ju båda att det fanns något där, som kunde utvecklas till något mer. Efter det gick det väl relativt fort, i slutet av november var vi ett par, fast det kändes aldrig då som att vi gick för fort fram, vi hade ju känt att det var något en längre tid.

 

Jag var hos honom så ofta jag fick vara där, och jag trivdes väldigt bra. Första månaden var verkligen bäst, sen började jag känna lite smått att allt inte var "som det skulle", och frågade ett par gånger, men alla svar jag var handlade om att han var "off" och var sjuk. Och det kan ju tyvärr jag inte göra så mycket åt.

 

Drygt tre veckor innan det tog slut hände en märklig sak som jag av vissa orsaker inte skriver ut här, men vi blev väldigt oense om en sak som för mig var väldigt märklig, hade också hänt en liknande sak drygt en månad innan. Vet inte om det här legat till grund för varför det tog slut, och nu kvittar det faktiskt.. Nån vecka senare började det kännas av att något verkligen inte stod rätt till, på frågor jag ställde fick jag mest svar som bara var korta, och tyvärr kan man inte skylla allt på att man är och har varit sjuk..

 

På torsdagen den veckan var det alla hjärtans dag och jag fick ett jättefint paket, jag förstår tanken, men att ge ett paket med choklad och TE till någon som aldrig druckit en kopp te eller ens har någon tanke på att börja, det känns tankelöst oavsett om det står "Kärlekste" på förpackningen eller inte, då är det bara köpa för att "man ska".. Och det känns ännu mer dumt nu att det stod så på förpackningen, har egentligen ingen lust att låta den stå där mellan hyllorna i rummet och retas..

 

Vår "sista helg" var bra, alla känslor om att något skulle vara konstigt var som bortblåsta. På måndagen kändes allt lika bra, blev avsläppt vid stationen och vi hördes under dagen, jag skickade meddelande om att jag ville åka utomlands med honom snart, och fick något kort svar, men så hade det varit ett tag, och han var väl bara "off".. Sen kom jag till honom vid sju på kvällen, packade upp det jag shoppat för att visa. Hade packat upp allt och satt och petade med min nya klocka, när han säger "Camilla, vi behöver prata..." PANG, det kändes som en knytnäve i magen.. Och han pratar, jag sitter tyst och kollar ut genom fönstret. Han säger sig inte ha de "rätta" känslorna som man ska ha i ett förhållande, och han säger att han funderat på det här ett tag, vilket förklarar varför jag också känt av att allt inte stått rätt till, då han varit "off". När han pratat klart och varit tyst ett tag så säger han "Förlåt...." Och i mitt huvud gick tanken "Ursäkta, men du har precis tagit mitt hjärta och stampat på det, menar du att du nu ska be om ursäkt för det..." Efter ännu en stund när jag suttit och kollat ut genom fönstret så säger han "Snälla, säg något..." och jag vänder mig till honom och frågar vad han tycker jag ska säga.. Men det har han ju inget svar på.. Messade till Sara, och bad henne komma och hämta mig en stund senare.. Och jag var i sån chock, jag visste inte hur jag skulle reagera, grät knappt hemma hos honom, satt som sagt bara och kollade ut genom fönstret. Sen pratade vi lite grann och sen kom Sara och jag drog.

 

Efter det här har vi setts två gånger, första gången var jag väl fortfarande i chock och mest glad att träffa honom, ställde därför inte alla de frågor jag hade tänkt. Fyra dagar senare bestämde vi att vi skulle ses till helgen efter, för jag behövde verkligen prata med honom, och det var bra att jag gjorde det. Vid det tillfället hade tårarna tagit slut och jag kunde fråga det jag ville ha svar på, och inte vara rädd för att han skulle bli arg på mig, jag hade mer befogenhet att bli arg på honom. Som sagt hade han en dålig inställning redan när vi sågs, vilket jag tycker är oerhört tråkigt. Men jag fick svar på det mesta jag behövde, och det blev verkligen ett steg till att gå vidare.

 

Visst kan man inte hjälpa om man inte har de "rätta" känslorna, men man kan ändå sköta det snyggt, och det tycker jag att han tyvärr inte har gjort. Och det gav mig en stor anledning att gå vidare och låta honom flyga iväg ur mitt liv.

 

Efter att vi hade setts bestämde jag mig för att ha så kul på kvällen som jag aldrig haft förut, och det blev det. Tackar Karin för en underbar kväll, och ni andra som deltog också såklart.

 

Nu har jag bestämt mig för att vara singel ett tag, nu vill jag bara hitta någon som gör mig glad, inget seriöst än så länge, vill hitta någon att hitta på saker med, ha trevligt och bara vara, utan att någon mår dåligt. Och det jag lärt mig ur det här är att nästa gång jag går in i ett förhållande så ska det vara med någon som kan prata och vara öppen, jag behöver det för att kunna vara det jag med. Men som sagt så ska jag vara singel ett tag nu, och när det ändras så lär ni ju märka det på mig. Om inte annat på att bloggandet kanske sackar av..

 

Det här är min del av historien, mitt ex håller troligtvis inte med mig på vissa punkter, men det är såhär jag tycker att allt har varit.

 

Märkte ni att jag till slut skrev "ex", jag skrev ju 4 dagar efter uppbrottet att jag aldrig kommer kalla honom för mitt "ex". Det är för att min tanke om ex alltid har varit dålig, för folk pratar om sina ex med elaka termer, och 4 dagar efter att han gjort slut med mig så var jag fortfarande i chock och hade nog inte riktigt förstått vad som hänt än. Men nu har jag grubblat klart och även fått svar på de frågor jag hade, och nu känns allt bara dumt, och då får han tyvärr bli ett "ex", som i elaka termer, då jag tycker att det är så mycket han har gjort fel.

 

Nu ska jag röra mig till bowlinghallen och kasta lite klot, vet ju vad jag ska föreställa käglorna som, ikväll hoppas jag på strike efter strike!

 

Puss på er!

Vi stod vid baren och beställde varsin drink.
Karin till bartendern: "Häll på mycket sprit till henne (pekar på mig), hon är nybliven singel.."
Bartendern: (sträcker fram handen till mig) "Hej, Micke!"

Idag är det söndag, dagen efter en sjukt grym kväll. Var med Karin hemma hos henne och kollade mello och drack. När mello var slut så gjorde vi oss iordning, sen tog vi en taxi upp till Berget. Och jag hade verkligen en toppenkväll, tack Karin för det! Vi röjde som 20-åringar tills lamporna tändes, och då fortsatte vi till Mariekäll där det var efterfest, och där blev vi kvar till halv sex ungefär. Då blev det taxi till Karin och soooova! Inte många timmars sömn, för strax efter tolv blev jag upphämtad för att åka upp till syster på Söder för en fika, en riktigt trevlig stund. Kom hem och åt middag innan jag tog med mig Martina och Vilja och åkte och hämtade systersonen vid tåget och åkte ut till Hölö. Nu ligger jag i sängen och är helt slut, ska in och ta en dusch så jag är fräsch på jobbet imorrn. 

 

Som ni märker mår jag bättre nu, och har delvis släppt honom, och är ju såklart på god väg att släppa helt. I dagarna kommer ett inlägg att läggas in, vet att inläggen jag har lagt in innan är rätt så röriga. Men det kommer som sagt ett inlägg med ett försök till en helhetsbild. 

 

Godnatt fina ni!