Det blev inget inlägg igår, fanns helt enkelt inte inspiration.. Orken var helt borta igår, den tunga klumpen i bröstet/magen har blivit större känns det som..

 

Jag hade så ont psykiskt att jag fick ont fysiskt.. Låg kvar i sängen till strax före tolv, sen gick jag ner på stan för att hitta en bok jag läst om, men hittade den inte, och fick mest panik över att folk var glada och skrattade, hur kan folk vara glada och skratta nu? När allt är så hemskt.. Jag gick iallafall ut därifrån, ringde mormor, promenerade dit och satt hos henne i 1,5 timme och pratade om allt som händer.. Sen tog jag ännu en promenad, har gått sammanlagt 5 timmar på två dagar.. Fick mess från syrran som ville ha skjuts, pratade med andra syrran som också ville ha skjuts åt samma håll. Så blev ut och köra lite, bilen är min frizon, att köra är ett sätt att komma bort, tänker mycket när jag kör bil, men saker känns inte lika jobbiga konstigt nog.. Sen kliver man ur bilen och efter fem minuter är allt tillbaka.. Skjutsade iallafall dem och åkte sedan hem och käkade, sen blev det tvn en stund innan dusch och sova. Idag är jag på jobbet, kände att det behövdes, försöker åtminstone, och så har jag träning ikväll som jag vill/måste gå på..

 

Har haft och har såna icke underbara humörsvängningar, har känt mig ensam och övergiven, för att nästa stund känna mig som att jag klarar allt. Blir besviken över att folk inte hör av sig, för att sen komma på att jag inte ens vill prata med vissa.. Blir arg, för att nästa stund brista ut i gråt..

 

Matlusten är helt åt skogen, jag som inte hade några bra rutiner förut, är ännu värre nu, äter väldigt lite och sällan.. Fungerar inte att "äta ändå" som folk pratar om, har jag ingen lust att äta så gör jag inte det, jag äter när jag måste.. Och tyvärr blir det alldeles för lite, för att jag inte orkar äta mer.. Så länge jag äter så jag orkar stå på benen..

 

Vet att folk tycker att jag ska glömma honom och gå vidare, och strunta totalt i honom, men jag har alldeles för mycket frågetecken inom mig för att kunna göra det. Jag måste reda ut det här innan jag kommer någonstans, står liksom bara och trampar i samma spår annars. Jag måste prata med honom och få fram vad som egentligen gick fel, jag vet att det bara kommer att komma fler frågetecken, men det här är ett steg på vägen.. Och känner jag vid något tillfälle att det här är fel sätt för mig, då får jag ta ställning till det då, just nu känns det som att det här är vad jag behöver..

 

Jag ska träffa honom igen inom en snar framtid, för att reda ut allt av vad som egentligen gick fel, och vad som inte funkar mellan oss. För att kunna gå vidare. Ni får tycka det är fel, men det är mitt sätt att bearbeta detta på..

 

Det jag vill ha mest av allt nu är ett nytt jobb, så att jag kan börja om på ny kula, för jag mår inte bättre av att vara på det här jobbet, jag mår lika dåligt här som jag gör om jag skulle vara hemma och grubbla..