Från början...

 

I september 2011 var jag på kräftskiva tillsammans med min kära vän Sara, det var mycket trevligt folk där, bland annat så var en bekant till mig där, som även hade med sig sin vän, den vännen som knappt 15 månader senare blev min pojkvän.. Och sedan knappt 18 månader senare kändes som en total främling. Iallafall.. Efter kräftskivan hördes vi lite då och då, jag som är väldigt social av mig gillar att prata med folk, vissa mer än andra.. Vi fick en kontakt, och behöll den, vi hördes till och från. Han hämtade till och med mig inne i Stockholm efter jag hade varit på julbord och efterföljande utgång med jobbet, men jag är väldigt blyg, och väldigt försiktig av mig, så vi fortsatte höras som innan.

 

Under våren 2012 träffades vi då och då vid utgångar, båda märkte väl att det fanns något där, men ingen av oss tog första steget. Under sommaren träffades vi också rätt sporadiskt, det var till honom jag åkte direkt efter jag kommit hem från midsommarfirandet i Skåne. Jag tänkte på honom varje dag, och vi hördes också näst intill varje dag. Vi sågs ett par gånger under sommaren, inte mer tyvärr. Sen åkte jag till Kreta, och vi hördes ofta varje dag, jag saknade honom massor när jag var där.

 

När jag kom hem från Kreta hade jag en period av lite smått depp, hade massor på jobbet, plus bowlingträningar och matcher, och sedan körlektioner på det. Och jag ville verkligen fixa körkortet, och det så fort som möjligt. Det gjorde att vi inte sågs efter att jag kom hem från Kreta förrän i oktober någon gång, eftersom jag haft så mycket att göra. Men då började vi ses mer intensivt, för vi visste ju båda att det fanns något där, som kunde utvecklas till något mer. Efter det gick det väl relativt fort, i slutet av november var vi ett par, fast det kändes aldrig då som att vi gick för fort fram, vi hade ju känt att det var något en längre tid.

 

Jag var hos honom så ofta jag fick vara där, och jag trivdes väldigt bra. Första månaden var verkligen bäst, sen började jag känna lite smått att allt inte var "som det skulle", och frågade ett par gånger, men alla svar jag var handlade om att han var "off" och var sjuk. Och det kan ju tyvärr jag inte göra så mycket åt.

 

Drygt tre veckor innan det tog slut hände en märklig sak som jag av vissa orsaker inte skriver ut här, men vi blev väldigt oense om en sak som för mig var väldigt märklig, hade också hänt en liknande sak drygt en månad innan. Vet inte om det här legat till grund för varför det tog slut, och nu kvittar det faktiskt.. Nån vecka senare började det kännas av att något verkligen inte stod rätt till, på frågor jag ställde fick jag mest svar som bara var korta, och tyvärr kan man inte skylla allt på att man är och har varit sjuk..

 

På torsdagen den veckan var det alla hjärtans dag och jag fick ett jättefint paket, jag förstår tanken, men att ge ett paket med choklad och TE till någon som aldrig druckit en kopp te eller ens har någon tanke på att börja, det känns tankelöst oavsett om det står "Kärlekste" på förpackningen eller inte, då är det bara köpa för att "man ska".. Och det känns ännu mer dumt nu att det stod så på förpackningen, har egentligen ingen lust att låta den stå där mellan hyllorna i rummet och retas..

 

Vår "sista helg" var bra, alla känslor om att något skulle vara konstigt var som bortblåsta. På måndagen kändes allt lika bra, blev avsläppt vid stationen och vi hördes under dagen, jag skickade meddelande om att jag ville åka utomlands med honom snart, och fick något kort svar, men så hade det varit ett tag, och han var väl bara "off".. Sen kom jag till honom vid sju på kvällen, packade upp det jag shoppat för att visa. Hade packat upp allt och satt och petade med min nya klocka, när han säger "Camilla, vi behöver prata..." PANG, det kändes som en knytnäve i magen.. Och han pratar, jag sitter tyst och kollar ut genom fönstret. Han säger sig inte ha de "rätta" känslorna som man ska ha i ett förhållande, och han säger att han funderat på det här ett tag, vilket förklarar varför jag också känt av att allt inte stått rätt till, då han varit "off". När han pratat klart och varit tyst ett tag så säger han "Förlåt...." Och i mitt huvud gick tanken "Ursäkta, men du har precis tagit mitt hjärta och stampat på det, menar du att du nu ska be om ursäkt för det..." Efter ännu en stund när jag suttit och kollat ut genom fönstret så säger han "Snälla, säg något..." och jag vänder mig till honom och frågar vad han tycker jag ska säga.. Men det har han ju inget svar på.. Messade till Sara, och bad henne komma och hämta mig en stund senare.. Och jag var i sån chock, jag visste inte hur jag skulle reagera, grät knappt hemma hos honom, satt som sagt bara och kollade ut genom fönstret. Sen pratade vi lite grann och sen kom Sara och jag drog.

 

Efter det här har vi setts två gånger, första gången var jag väl fortfarande i chock och mest glad att träffa honom, ställde därför inte alla de frågor jag hade tänkt. Fyra dagar senare bestämde vi att vi skulle ses till helgen efter, för jag behövde verkligen prata med honom, och det var bra att jag gjorde det. Vid det tillfället hade tårarna tagit slut och jag kunde fråga det jag ville ha svar på, och inte vara rädd för att han skulle bli arg på mig, jag hade mer befogenhet att bli arg på honom. Som sagt hade han en dålig inställning redan när vi sågs, vilket jag tycker är oerhört tråkigt. Men jag fick svar på det mesta jag behövde, och det blev verkligen ett steg till att gå vidare.

 

Visst kan man inte hjälpa om man inte har de "rätta" känslorna, men man kan ändå sköta det snyggt, och det tycker jag att han tyvärr inte har gjort. Och det gav mig en stor anledning att gå vidare och låta honom flyga iväg ur mitt liv.

 

Efter att vi hade setts bestämde jag mig för att ha så kul på kvällen som jag aldrig haft förut, och det blev det. Tackar Karin för en underbar kväll, och ni andra som deltog också såklart.

 

Nu har jag bestämt mig för att vara singel ett tag, nu vill jag bara hitta någon som gör mig glad, inget seriöst än så länge, vill hitta någon att hitta på saker med, ha trevligt och bara vara, utan att någon mår dåligt. Och det jag lärt mig ur det här är att nästa gång jag går in i ett förhållande så ska det vara med någon som kan prata och vara öppen, jag behöver det för att kunna vara det jag med. Men som sagt så ska jag vara singel ett tag nu, och när det ändras så lär ni ju märka det på mig. Om inte annat på att bloggandet kanske sackar av..

 

Det här är min del av historien, mitt ex håller troligtvis inte med mig på vissa punkter, men det är såhär jag tycker att allt har varit.

 

Märkte ni att jag till slut skrev "ex", jag skrev ju 4 dagar efter uppbrottet att jag aldrig kommer kalla honom för mitt "ex". Det är för att min tanke om ex alltid har varit dålig, för folk pratar om sina ex med elaka termer, och 4 dagar efter att han gjort slut med mig så var jag fortfarande i chock och hade nog inte riktigt förstått vad som hänt än. Men nu har jag grubblat klart och även fått svar på de frågor jag hade, och nu känns allt bara dumt, och då får han tyvärr bli ett "ex", som i elaka termer, då jag tycker att det är så mycket han har gjort fel.

 

Nu ska jag röra mig till bowlinghallen och kasta lite klot, vet ju vad jag ska föreställa käglorna som, ikväll hoppas jag på strike efter strike!

 

Puss på er!