Jag mår inte speciellt bra, humöret drar både upp och ner, kan må okej ena stunden, två sekunder senare kommer ångesten och tårarna. Jag vet att det kommer vara så här ett tag framöver nu, men jag vill så gärna att det ska gå över. Det kommer göra väldigt ont, väldigt länge. Jag har ett hål i mitt hjärta som måste fyllas med kärlek. Ni som inte förstått det än, jag och Tero är inte tillsammans längre, vi fick hela 87 dagar tillsammans som ett par, och jag är glad över dem.

 

Igår var jag hos Tero en liten stund, jag kommer nog aldrig kalla honom för mitt "ex", för att jag tycker ordet låter så hemskt.. Jag kan prata om andras "ex", men Tero kommer alltid att vara Tero.

 

Jag var där för att jag tyckte vi behövde prata, tror att han tyckte det behövdes också. Vi pratade väl inte om allt jag hade tänkt innan att vi skulle behöva prata om, men det vi pratade om kändes tillräckligt. Nu har vi bestämt oss för att försöka vara vänner, så får vi se vad framtiden hittar på. Och det finns alldeles för många dåliga exempel på folk som går från förhållande till vänskap, och inte pratar ut om saker. Man måste reda ut varför det inte fungerade i förhållandet innan man försöker vara vänner, annars ligger allt där och bubblar under ytan och stör.

 

Det här var mitt första riktiga förhållande, och jag kommer alltid att se tillbaka på de här 87 dagarna med glädje. Men vem vet vad det var jag kände, jag tycker om Tero så oerhört mycket, men jag kanske lite smått blev kär i själva kärleken, alltså att jag blev så lycklig över att någon ville vara min, och att jag skulle vara hans, att jag lät de känslorna ta över, jag hade ju ingenting att jämföra med. Jag vet inte om det är så, och jag har bestämt mig för att sluta grubbla över det, jag mår inte bättre av att grubbla över det.. Vet inte om det är försvarsmekanism som gör att de tankarna kommer upp och får mig att grubbla. Slutgrubblat iallafall!

 

Vi pratade iallafall och löste lite av våra knutar (med knutar menar jag missförstånd och saker man skulle behöva prata om men aldrig gör..) som vi lyckas få under dessa tre månader, lär oss av våra misstag och går vidare som vänner.

 

Nu tänkte jag skriva om hur mina dagar har varit sen i måndags kväll då beskedet kom..

 

I måndags kväll var jag helt borta, jag minns knappt vad som hände, och när jag inte var borta så grät jag bara. Kunde knappt sova, och även fast jag inte sov så ville jag vakna ut denna mardröm! Sov väl 3,5-4 timmar som mest.

 

I tisdags åkte jag till jobbet, det gick sådär. Grät om vartannat, funderade på om jag skulle klara av att träna på kvällen, jag hade väl klarat av att kasta iväg klotet, men jag skulle säkerligen halkat i pölarna av mina egna tårar.. Så det slutade med att systeryster med pojkvän hämtade upp mig på jobbet, och vi åkte till Max här borta vid Råsunda. Och när vi ätit upp och är påväg ut till bilen för att åka till IKEA, så halkar jag på en isfläck, tar i med händerna, som man alltid gör, och slår ändå i bakhuvudet lite grann, plus att jag hade håret uppsatt med en hårring, en "halvmåne"-formad, som antagligen hjälpte till att öka smärtan. Så typiskt, som att min dag inte redan var ett helvete. Och sen har jag ju fått ont i armen då av att jag tog emot med den, vilket innebär att jag inte kan bowla på söndag, det hade jag behövt, både för att komma tillbaka in i bowlingen och för att kunna fokusera bort från det tråkiga som hänt. Men nu är det vila som gäller, eller jag ska åka till matchen och coacha lite grann! Sen åkte vi iallafall till IKEA, shoppade lite (o)nödvändigheter till mig själv och till mamma och pappa. Sen åkte vi hem, och jag var så trött, antagligen efter att ha slagit i huvudet när jag halkade. Somnade lätt den kvällen, och det behövde jag, för även fast jag inte sov bra, så fick jag ändå några fler timmars sömn än natten innan.

 

I onsdags så kom jag till jobbet, kände mig lite illamående och hade huvudvärk, och behövde kolla upp så att jag inte fått någon hjärnskakning eller så. Men det var inget sånt.. Tillbaka till jobbet, och fira världens bästa Violet som fyllde hela 30 år! Sen åkte jag hem, fick skjuts från Årstaberg till hem av systeryster som ändå skulle dit. Var även väldigt irriterad och arg på Tero hela dagen, gick nog ut över många i min närhet tyvärr, ber om ursäkt för det.. Sen efter middagen (som jag bara åt hälften av) tog jag en sväng till bästa Mikkis och fick lite prat och självklart bebisgos med Tuva, lillhjärtat gav mig till och med ett par leenden, precis det jag behövde.

 

Igår hade jag ont i magen från jag vaknade (en halvtimme innan klockan ringde), då jag visste att jag skulle träffa Tero, och jag visste inte hur det skulle sluta. Hade ont i magen hela dagen på jobbet, kunde knappt äta, det har jag visserligen inte kunnat gjort någon av dagarna.. Åkte till Tero och vi pratade ut, gick väldigt fort, vi är ungefär på samma nivå, så behövde inte jämka så mycket.. Båda var glada och vi var sams när vi skiljdes åt. Sen fick jag skjuts hem, ringde syrran och frågade om jag fick komma dit, så åkte jag dit och pratade med henne, och umgicks med fina syskonbarnen såklart. Skulle lära Colin att säga "lampa", lyckades nästan, fick fram ett "haunhaun". :)

 

Idag har jag mått lite sådär, börjar inse att vi inte ska höras på ett tag, jag som är beroende av att veta att folk runt om mig mår bra. så idag har varit lite till och från.

 

Nu ska jag strax åka hem från jobbet, blir en lugn hemmakväll, tror jag..

 

Stora kramar / Milla