Det här är ett ämne som alltid ligger nära till hands, hur ofta hör man inte folk som klagar på hur tråkigt det är på jobbet och så vidare, hur folk går till jobb där de inte trivs, ha ångest varje söndag för att en ny vecka börjar snart igen, att de bara går dit för att den 25:e kommer lönen. Det har blivit som ett måste att klaga på sitt jobb, samma måste som att fråga hur någon mår utan att du egentligen är intresserad, vi frågar för att vara artiga, vi klagar på jobbet för att det är något som alla gör. Men om du faktiskt inte är nöjd med ditt jobb, vad vill du göra istället? Tänk efter, vad är din dröm, vad brinner du för, vilket jobb vill du ha för att kunna känna att du trivs, för att som bilden säger, "inte behöva jobba en dag i ditt liv", för det är så jag tror att det känns, att man går upp på morgonen för att göra något kul. Tänk er tanken att slippa söndagsångesten, att slippa tänka på morgonen när man är lite extra trött att "jag kanske har ont i huvudet iallafall" istället för att hoppa upp ur sängen och få igång dagen.

Många gånger när jag hör folk klaga på sitt jobb så vill jag bara skrika rätt ut, skrika att personen ska göra något åt situationen. Ingenting kommer att hända förrän du tar steget, det kan vara en djungel att ta steget ut i, men jag anser att vågar du inte ta steget så bör du inte klaga. 

Jag har haft väldigt svårt att komma på vad jag vill göra, vad jag vill bli när jag blir stor. När jag var 14 år så var min dröm att plugga till konditor, lära mig grekiska och sen flytta ner till Kreta och starta mitt eget svenska konditori. Den drömmen varade tills jag började plugga till konditor, då jag kände att det faktiskt inte var något för mig, men jag pluggade klart för att senare komma fram till vad jag ville göra av mitt liv. Jag fick under gymnasietiden ett jobb på en matbutik, där jag jobbade tills augusti efter studenten, då sa jag upp mig, jag fick för mig att jag, om jag inte gjorde det, skulle ha fastnat där och jobbat tills jag var 65, och sen så kände jag att jag inte trivdes riktigt heller. Efter det så pluggade jag lite småkurser på komvux, bland annat ekonomi, som jag alltid har känt mig hemma med. Och sedan började jag arbeta som dataregistrerare, och blev kvar där ett tag. Jag sökte till utbildningen som Löneekonom, då jag alltid haft en liten dröm om detta, har ju både mamma och en syster som arbetar med detta, och nu även en kompis. Jag sökte, och jag kom in, men jag vågade inte riktigt, och kände mig inte helt hemma med det just då. Vilket jag nu kan ångra, men samtidigt inte, om 21-åriga Camilla hade pluggat till Löneekonom så hade det inte blivit bra, jag behöver de erfarenheter och det kött på benen som jag dragit ihop på dessa 4 år för att klara av detta och känna mig säker på att detta är rätt. För nu känns det faktiskt rätt, så i höst är det jag som söker till utbildningen igen, och ser till att komma in, och att göra det bra. 

Det är inte så att jag inte trivs på mitt nuvarande jobb, men jag känner att jag kommer inte att trivas om jag stannar för länge. Det är tyvärr ett jobb som man inte stannar på för länge, det beror mycket på lönen och arbetsmiljön, och brist på utveckling. Man kan utvecklas, men bara till en viss gräns, tyvärr.

Det bästa utav allt är att min fina pojkvän har sagt att han stöttar mig till 100% i mina utbildningstankar, så att jag får göra det jag vill. Jag är så lycklig, för jag tror att jag har kommit på vad jag vill göra för att få känslan att inte behöva jobba en dag i mitt liv.

Kram/Camilla